Jag ger upp köttet under fastan. Tanken kom upp igår, verkade rimlig.
Anledningarna att äta mindre kött är många – behöver inte räknas upp här, ni vet ju. Det här, en tillfällig fasta, är heller inget att slå på stora vegetrumman för, det är inte det som är meningen. Samtidigt blir det ju lättare att hålla sina föresatser om man låter andra få veta dem.
En sådan här självpåtagen fasta kan egentligen inte jämföras med en rigoröst hållen äkta rituell fasta, som delas med en väldefinierad trosgemenskap. För konsekvensens och motivationens skull är det antagligen svårare, mer ensamt, att vara innesluten i sin egen etiska bubbla. Å andra sidan: Inga repressalier om man väljer att backa ur. Detta är en postmodern fasta helt i Upplysningens anda.
När det gäller min kosthållning nu framöver, så är frågan är om det handlar om en uppoffring egentligen. Jag räknar med att leva billigare. Kanske prova på dumpstring. Jag kommer antagligen må bättre, bli däst mer sällan – få stopp på ovanan att fortsätta mumsa protein efter att jag fått det jag behöver. (Det är inte alls lika lätt för mig att bara fortsätta trycka i mig potatis eller grönsaker.) Är detta anledningar nog? Räknar jag med ytterligare erfarenheter? Kanske. Det känns rätt helt enkelt, som det kan göra när man plötsligt känner sig i synk med firningsämnena.
Nå, min sista köttsliga måltid före påsk blev en majssoppa med bacon; bacon hade jag hemma och tänkte att det kan jag göra åt. Majssoppan blev mycket rik och god, på majs, buljong, rödlök, vitt vin, curry och paprika, lite mjölk och en skvätt soja. Det knapriga bacon jag smulade på toppen blev symboliskt och pedagogiskt nog väldigt lätt att utesluta.
—
Man kan också ge upp andra saker över fastan, som exempelvis Twitter. Så gör några av mina vänner och det blir väl ytterligare en anledning att försöka ses oftare – i köttet.
