Det här med att ständigt uppdatera Twitter- och Facebookflöden kan föra tanken till betingade möss framför foderapparaten. Oerhört mycket tid försvinner framför skärmen, jag har själv varit ett typexempel på det i perioder.
Detta sagt – genom nätet, bloggar och sociala medier har jag mött människor som blivit mycket viktiga för mig, och de nya medierna hjälper mig naturligtvis med att ta del av och sprida en massa goda tankar och annat.
I teorin. Ofta blir det dock mindless consumption av information. Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden handlade en del om det, på sitt eget originella vis. Och det är nog inte så kontroversiellt i dag, inte ens bland så kallade internetmän: att vi måste fokusera. Sålla, sovra, stänga av och moderera. Och att nätet inte behöver försvaras mot dem som likt Sherry Turkle på något slags individualpsykologiskt plan hävdar detta, utan mot andra krafter, där statliga institutionella säkerhetsintressen och kommersiell logik får gå ut över kommunikationen.
Men: det handlar inte bara om flockbeteende i konsumtionen: utan också när nyheter produceras, förs vidare, förstärks eller förvrängs. Vi skulle ju bli fria från grindvakter med internet. Den snäva nyhetslogiken skulle brytas. Dock: den sociala verkligheten är en annan. Vi lever fortfarande i köttet. I vissa kretsar, i ett litet land och ett litet språkområde. Vi har nyhetslogiken, vi vill vara med och prata om det vår flock pratar om. Det utnyttjas: Tintin-gate var ett ovanligt tydligt exempel (och läs Brit Stakston om det) på när en nyhet placeras ut för att generera klick och Twitterraseri.
I linje med mitt återuppväckta psykologi- och självförbättrarintresse, så tänker jag: Bort från de automatiska tankarna och handlingarna, bort från betingningen! Eller rättare sagt: In med motbetingning, betinga dig själv – till det du vill.
Nå, jag skulle ju länka apropå allt detta: Läs Rasmus Fleischer om samtidsslaveriet på Twitter och möjliga vägar ut. Följ även länkarna vidare och läs där med!
Mycket goda råd i detta, i just detta att bestämma själv vad man har för agenda. Och tänka och handla i termer av behärskning här. En tanke jag har att tillägga: Det blir lätt värdsfrånvänt och lite grandiost, det här talet om att inte delta i det eller det sammanhanget/formatet, och att odla sitt samtidshat. En slags längtan efter renhet som kanske ibland är missriktad. Jag associerar här till filosofen Georg Henrik von Wright, som i sin ungdom inte läste dagstidningar, som han ansåg fördummande. Ett undantag var Hufvudstadsbladet, som han ändå läste. Men endast stående, för att inte ryckas med.
Å andra sidan, som jag säger, man måste ju stänga av ibland.
