Ny höst, ny lägenhet. Ett rum och kök, parkettgolv, vitmålade väggar, högt i tak. En genomgående, ljus lägenhet. Köket, det är nästan det bästa, har gasspis och en utsikt över idylliska Västra Sorgenfri. När jag ser ut har jag ABF-huset på höger hand, rakt fram gör Mäster Palmsgatan en mjuk böj ner mot den lummiga kyrkogården. Åt vänster finns Amiralsgatan och sen klubbarna, den billiga maten på Möllan och så mitt kontor på spatseravstånd. Det är perfekt.
Jag känner inga män som bor så här. Män i mina kretsar bor med sambo eller fru. Möjligen, i perioder, i ettor med karaktär av väntrum, mausoleum. Hade jag vuxit upp i rätt del av Stockholm, så… hade jag nog känt känsliga män med fluga och dyra dryckesvanor, och de hade nog kunnat bo så här, between girlfriends då. För mig är detta en bachelorette-lägenhet, men nu bor jag här, i denna lägenhet för den goda ensamheten, power-ensamheten. Den ensamhet som tycks tjäna kvinnor, inte den som får män att börja leva i kalsonger och kommentarsfält.
Och jag trivs här, den här lägenheten har en meditativ kvalitet. Lätt fjädrande golv, lackat trä mot bara fötter. Det gäller bara att vakta noga så att inget vatten från duschen kommer på golvet och inte torkas upp. Det ska tydligen slipas om sen men ändå, det får inte bli någon fläck. Annars behöver jag inte anstränga mig så mycket med inredning. Denna lägenhet möblerar sig själv. Det är inte min lägenhet, alltså den är ju bara till låns, eller ja, hyrd. Lägenheten är bostadsrätt men tillhör varken mig eller min bank. Jag får bo här åtminstone tills träden slår ut nästa vår.
"Varhelst det finns vita tomma väggar kan ensamheten slå till"
To prawda. I Malmö så som i Warszawa. Det gäller att vara aktiv, och öppna sig, det är väl det jag lärt mig.