Bokmässan blir faktiskt bara bättre och bättre för varje år, ju fler man känner, ju mer man har där att göra yrkesmässigt – och ju mer frihet man tar sig från självpåtagna plikter. Det där kan ju gå på tvärs, men inte för mig. Det är fyra (tre för mig det här året) rusiga dagar med dalar och toppar. Jag antar att ni vet eller har läst om hur det går till på mässgolvet. Så inget om det här.

Den här gången mer än tidigare handlar det om att träffa folk från internet och jag behöver bara gå in i pressrummet för att blir omkramad av Isabelle som jag aldrig träffat away from keyboard, trots att vi bor något kvarter från varandra och har kommenterat på varandras bloggar rätt länge. På samma lilla ställe träffar jag Elin och Gustav nästa dag. Och vi ses givetvis alla på kvällarna efter att mässan gått som mässan gör, när det sedan är dags för det viktigaste, festerna.

Jag dyker ju upp på fredagen och då är det Gläntas fest som gäller, i Världskulturmuseet för ändamålet rätt överdimensionerade stora trapphall. Och när dansen går (OK, jag dansade inte med Leif Pagrotsky utan bredvid, rätt ska vara rätt.) med väldigt välformulerade, intelligenta människor (som visst fick rabatt för att de sa att de var från internet) som dansar, tar en i handen och rusar runt hela lokalen, fylleblänger, nyps och däckar i en härlig virvel – då vet vi att vi redan har bevisat allt, vi kan ju tänka, vi kan ju skriva: inget kvar att bevisa, då. DJ:n spelar i år mest mycket opretentiösa hittar från våra formativa år, OOOOh heaven is a place on earth!

Nästa kväll så: Röda sten, ett gammalt vindpinat pannhus i betong, nära kajen under Älvsborgsbrons södra fäste. Det är releasefest för Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet. Men jag är mest där för den postdigitala festen, jag är där med Tomas och först är det mycket Stockholmsnatt, muminvänster, neolitiska liberaler och en och annan gubbhipster.

Men efter att ha fått in ett första glas vin, står jag där och börjar se lite misspeppad ut. Vi missade förfesten på grund av försenad middag och felberäknade transporter, jag skulle liksom ha velat sitta ner och presenteras och säga ja och precis, men allt är som en enda lång ringdans och när jag påtalat och beklagat detta säger min käre vän Tomas vargleende ”Nobody puts Gaby in the corner”. Den som har gjort det är jag själv. Jag hade just bestämt att det räckte med att stå vid en vägg och se snygg ut, kanske lite svårtillgänglig. Kanske var det klokt inte att rycka tag i någon och ”Det är ju jag, det vet du ju, och du är ju du, jag har ju kommenterat på din blogg, du skrev ju så bra, du vet det där” Varför försöka uttrycka något intellektuellt här, när man gör det så mycket bättre på nätet? Jag är i vanliga fall väldigt spirituell också in the flesh, men i det öronbedövande ljudet eller ute i blåsten… Nej, det räckte det med att stå vid väggen och vara helt säker på att de där tjejerna i kassan, de flörtar med mig i alla fall. Jag är snygg. Ja, och när jag tänker så går Tomas efter mer vin och öl och drinkar och så kommer Gustav och berömmer mig för vad jag skrev om Hägglund och därmed, ja där har vi kvällens vändpunkt. Peppen ökar och så vänder jag mig till det som så många gånger förr räddat min kväll, min natt, mitt hela lycka – jomenvisst – dansgolvet.

Jag gillade faktist båda livebanden men det är den leende Kornél Kovács som sätter glädjen i brand, jag faktiskt inte dansat till hans set tidigare och jag räknar inte bpm men bloggdisco kallar jag det och det är lika härligt lekfullt som vi vill ha det i Malmö också och sen det blir balkanhouse! Och så är det, vi dansar lyckliga tills lamporna tänds och vakterna bryskt föser ut oss och hela mässan är ju ett dansgolv, fika får vi göra någon annan gång och smarta det är vi online och ja, vi ses på internet.

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print