”Tillbaka!”, ”Tillbaka”, Till-ba-ka!”, ”Ni som älskar Palestina, kom tillbaka”. Arrangören på scenen har redan skrikit sig hes och verkar handfallen. Så fort hela demonstrationståget är framme vid scenen framför Malmö Stadion, ungefär halv två på eftermiddagen, rycker de svartklädda snabbt fram i vänstra flanken, mot Baltiska hallen. Mot polisens mur av bilar. Där står konfrontationen. En maskerad man klättrar upp på en av polisbussarna och sparkar av blåljus, innan han hoppar ner igen. Fotograferna rusar till och så, just där, har ”Stoppa matchen”-demonstrationen bildsatts. Från scenen har talaren slutat försöka talaren först mana tillbaka de demonstranter som vikit av, istället: ”Ni som inte älskar Palestina, ställ er där borta!”, ”Ni som slåss med polisen får gå en annan väg tillbaka, ni är inte välkomna bland oss”.
Framför scenen fortsätter demonstrationen under massiv polisnärvaro, bilar och hästar omgrupperar och avancerar, men det slås ingen järnring kring demonstrationen. Det går att dra sig ur, tillbaka. Musik och tal fortsätter från scenen. Gradvis tunnas leden ur, och när demonstrationen förklaras avslutad går folk hem. På vägen från platsen, efter demonstationen, försöker polisen isolera grupper och börjar omhänderta och bussa bort.
Därmed är det avslutat. I en situation som sjuder av missnöje och konflikt har alla på något sätt ändå kunnat inteckna någon liten vinst. Arrangörerna för att matchen fick spelas utan publik, och att de själva gjorde någon form av markering mot de våldsamma (och fick beröm av polisen). De autonoma för att det blev konfrontation. Polisen eftersom de skyddade objektet. Tennisspelarna eftersom de inte blev stoppade. De som ropar efter hårdare tag, eftersom poliserna ringade in aktivister på väg därifrån. De som förordar dialog och stoiska poliser, eftersom polisen valde en strategi som minimerade bråket på platsen. Alltså kan kolumner, insändare och rapporter skrivas som enligt mallen, som så många gånger förr nu. Allt efter sin egen åskådning kan man vara förvånad över att det urartat, provocerad av aktivister eller poliser, eller kanske vanligast: Man kan vara säker i förvissningen över att allt gick som man visste att det skulle gå.
Vad de autonoma grupperna gör, hur de konfronterar polisen, hur de beskriver sina aktioner och hur de i sin tur beskrivs har sin egen logik, och har egentligen mycket lite med konflikten i Mellanönstern att göra.
Men själva Mellanösternkonflikten används också av etablerade politiker och skribenter för att göra inrikespolitik, och kommentatorer bygger vänster- respektive högeridentitet på sina ställningstaganden. Men, som försvararna av matchen har frågat, varför är det just Israel efter Gaza som blir målet? Inte Kina efter Tibet, Ryssland efter Tjetjenien?
Svaret är inte enkelt – för alla inblandade måste se sig själva utifrån. Men till att börja med: Konflikten i Mellanöstern har blivit ovanligt lätt att strukturera efter en höger-vänsterskala. (Vad är vänster och höger i Darfur? Tjetjenien? Tibet?) En andra mycket viktig faktor är den ständiga mediebevakningen. Under hela efterkrigstiden har krig, uppror och konflikter stått i världsmediernas fokus. Flera generationer har växt upp till TV-bilderna. Striderna mellan israeler och palestinier har funnits med oss så till den grad att det till slut har uppstått en känsla av familiaritet – hur långt från konflikten man än står i kilometer. De här två faktorerna kan förklara mycket av varför det alltid blir – just Israel.
Många, liksom historieprofessorn Kristian Gerner, hänvisar till antisemitism som ”bakgrundsbrus” som den yttersta anledningen till att anti-israeliska aktioner får sådan respons. Men det är mer komplicerat än så. Snarare finns en annan underliggande logik i de svenska protesterna: Den att israelerna är nästan som oss, de är nästan européer, nästan moderna. De har parlament, universitet, partier, daghem och IT-konsulter. De borde förstå, om vi säger till dem riktigt tydligt. Förstå oss eftersom vi står för förnuftet, det moderna och det normala. Därför civila protester som idrotts- och konsumentbojkott.
Men som svenskar eller européer representerar vi inte det moderna, vi är inte ”världssamfundet”. Vi står där vi står och är vad vi är. Och är, i andras ögon, något specifikt.
Innan man tar ställning för en bojkott av Israel, måste man, om man vill att det ska leda till någon förändring av Israels politik, fråga sig: Vad betyder Europa för Israel? Vad står vi för, för dem? Kan vi spela en roll, och i så fall hur och i vilken egenskap?
Var och varannan israel har familjehistorier av flykt från Europa, inte bara undan nazismens förintelseläger utan också under efterkrigstiden. I den här konflikten har Europa en egen mörk skugga, en skugga av kolonialism, antisemitism och nazism, en skugga vi inte själva ser. Vad kan vi göra? Vad återstår att göra? Jag har inget tydligt svar.
Att det blir stora demonstrationer mot Israel i en stad som Malmö, med stor palestinsk och arabisk befolkning, kan ingen förvånas eller uppröras över. Att palestinier och de som känner, älskar och solidariserar sig med Palestina vill stå upp i protest och solidaritet, och kräva en fri palestinsk stat, det är bara naturligt. Men att svenska politiker och debattörer gör upp med den skenbara centerposition som geografin, historien och våra medier givit oss, det är nog ett måste för att kunna göra någon konstruktiv skillnad i en konflikt som trots TV-bilderna ligger långt bortom vardagen här.
