Det enda jag vet är att jag ska infinna mig vid Bundesplatz, och att det kommer att bli någon form av lägenhetsfest. Det är, i mitt tycke, en perfekt utgångspunkt. Ett kärt återseende i okänd miljö. Allt kan hända.
Ändå tvekade jag när jag blev bjuden. ”Jag blir tredje, femte, eller n:te hjulet – ska jag åka dit? Alla talar polska, jag får hela tiden slå in små, små kilar av engelska, och kanske blir vi bara jag och hon och han – visst, vi är alla fina och mjuka och bohemian-like-you men det blir ju ändå bäst för henne som är w centrum uwagi, både han och jag kommer ju tycka att det här är ju konstig stämning och ingen bra lösning för en fin helg. Tänkte jag ensam, framför skrivbordet, skrev jag, ångrade jag. Varför sa jag så? Det är ju inte jag, man säger inte så även om det skulle vara sant, man ändrar på det, det är mot mina principer och för rädslan och jag har inga anspråk mer än vänskapliga. Jag är emot all svartsjuka, för en… avreglerad marknad i det här fallet.
Jag fick fel, hon hade rätt, de kom hit en hel hord och… jag blev glad. Så som det var tänkt. Jag är fortfarande nästan lika förvånad som glad åt alla de som ser det bästa i mig, ser mig sådan som den jag verkligen vill vara – syns det verkligen? Som att jag har någon liten lykta inom mig som faktiskt syns genom huden– en liten kabbalistisk ljusgnista…
Det gnistrar hela kvällen. Oron, tröttheten ger vika mer och mer. Dör bort. Bundesplatz visar sig vara en föga märkvärdig station i Wilmersdorf, sydväst på ringlinjen. Det är burget borgerligt, fjärran absintbarer, bögtechno och klubbklustrer. Välhållna flervåningshus med fantasirikt oregelbundna fasader, från jugend till bauhaus, och här rullas det upp, allt det här okända och nya som bara rullas upp när man öppnar dörren.
I lägenheten är det högt i tak, ljust, vita väggar, en lång tambur leder djupt in i paradvåningen. De andra är redan på plats. Ser mig omkring: jugendbeslag på innerdörrarna. Gamla kartor på väggarna: Tyska riket, Schleswig-Holstein, Danmark. Någonstans långt inifrån anas människor– ett värdpar? Frun går förbi, ler och hälsar snabbt, på avstånd. Jag smyger in, första dörren till vänster. Där inne fullt av sakta vaknande polska vänner, de sover hela dagen efter bilresa och utgång.
Jag dåsar till, vet inte hur länge. Skriver dagbok. Jag hör fåglar. Senare, bortifrån salongen, dämpad jazzmusik… ”it ain’t mean a thing”… sen… ”I can’t give you anything but love, baby..” En mansperson hummar med.
När de andra sover, det är redan snart kväll, går jag ut, gläntar på dörren till salongen. Jag är åttonde gäst eller något, men bjuds genast att sitta ner och språka med Herrn och Frun. De ska själva iväg och fira nyår, frun packar ner kolorerade masker. Vi sitter vid stora bordet, bortom det ett fågelträd, bokhyllor, en modernistisk fåtölj framför fönster mot gatan. Pfannkuchen och prosecco står på bordet. Fler har vaknat och droppar in. Jag frågar om områdets arkitektur, stadens utveckling, näringar. Berömmer musiken. Herrn reser sig, går in mot biblioteket, förbi julgranen: ”Vi kan ta den igen: ’I can’t give you anything but love, bejbeee’”. Han berättar om området, som planerades för villor efter fransk-tyska kriget, men som från sekelskiftet och framåt fick ge rum åt stora hyreshus, många från precis före första världskriget, andra från tjugotalet… det här huset är hundra år, men av den relativt strama stucken i taket att döma är interiören av något senare datum.
Så kommer vi iväg. Lägenhetsfesten: Kollektiv vid Bahnhof Schöneberg. Stora rum, högt i tak, DJ-bås, rökigt kök med svampiga potatissallader, tsatsikibyttor, drivor av fulsprit. Även framåt natten trots öppna dörrar total frånvaro av grannar eller säkerhetsvakter, ”It’s Silvester” Det är massa Bowie och så Blondie, åttiotal och pop, när alla börjar rycka åt sig jackorna och gå ut är det Final Countdown och vi kommer ner i tid för nedräkningen och den röda pappersballongen vi alla har skrivit full av önskningar lyfter och svävar bort över taken: ”It’s going to Poland!”. Inga löften i år, bara förhoppningar.
Ute bland raketerna skålar vi, halsar i oss Rotkäppchen, vi skålar, vi skålar alla för ett bra år – tre bra år, skjuter jag in. Tre år sedan är det bara, tre år sedan jag hittade rummet med utsikt mot Kulturpalatset. Tre år sedan jag följde med till den vedeldade garageklubben, sen den programmatiska omvägen började. Alla dessa människor… Alla dessa förgreningar. Detta livet började där.
De frågar mig ibland om jag träffat någon speciell, hur det är på den fronten. Vid tolvslaget: Skål för att jag ska träffa en zajebista kobieta! Jag känner redan många… säger jag inte, skål och tack eller nåt istället. Och det blir säkert ett bra år, på alla möjliga sätt.
