Jag har många gånger undrat varför jag hyser en sådan motvilja mot ett frossande i TV-serier. Jag har målat upp någon slags bild av ett sambopar i 25-årsåldern som sitter i en lägenhet ovanför Möllevångstorget, och istället för att vara ute i stadens liv och must och skapa sin egen telenovela, tittar på The Wire och tycker att det är ju nästan som Malmö med maffiamord och de fjärmar sig från verkligheten och det sociala och det är nästan pinsamt.
Jag har känt mig utstött : ”Nej, The Wire, jag känner till den men nej, jag vill inte se” …. eller ”Freaks and Geeks, det är väl en klubb på Debaser” eller ”The Mighty Boosh… yes, it sounds fun…”
Men: Det är ju det att TV-serier representerar för mig något vardagligt, barnsligt, som går i konflikt med min nya programmatiska strävan att vara ute i världen och vara social till varje pris. Alltså: det är det slackriga, socialt imperfekta som jag tydligen fortfarande inte får beslås med. Och så inbillar jag mig att jag skulle vara mer politisk eller samhällstillvänd för att jag inte torrentar ner ”True Blood”. Förmodligen är jag bara avundsjuk på de som har både fast inkomst och sambo, och därmed med någorlunda social acceptans kan ägna tiden åt TV.
jag har varken fast jobb eller sambo, men jag har å andra sidan bestämt mig för att bli lite bättre på att cocoona hemma och inte bara flacka omkring med folk hela tiden.
Jo, jag har ju också börjat återvända till det mer stillsamma. Jag har upptäckt en värld utanför kokongen och erövrat den, nu gäller det att hitta balans. Det där fantasin om det tråkiga paret är ett par år gammal, och härrör från en tid då skillnaden mellan obekymrat happy-go-lucky-liv och ansvarstagande ställdes på sin spets. Tacksamt då att dissa de man inte liknar själv.
Jag orkar bara inte att allt ska vara statements. Jag gillar TV: check. Jag är lat: check. Slutsatsen är ett det blir en del TV-serier. Det finns (för mig) ingen kausal koppling sambo – TV-tittande. Anledningen är snarare att det kommit fler bra serier de senaste åren och att de har blivit mer tillgängliga genom att nedladdning (och uppladdning)blivit vanligare.
Sen liksom: ett avsnitt är mellan 20 och 45 min. Det är liksom inte så att du måste offra hela ditt sociala liv för att du kollar på lite True Blood eller 30 Rock
Jag håller med, Lisa, vilket jag på ett mycket omständligt sätt försökte komma fram till.
Sådana här poster där jag försöker slå undan benen på mina egna (gamla) åsikter eller fördomar är kanske inte så fruktbara. Men jag tänker att det kanske säger något.
Egentligen tycker jag mer om ett sådant här grepp, där kritiken kommer utifrån och jag solidariserar mig med läsaren. Tror generellt det funkar bättre.
haha, jag får medelålderskris ibland(jag är 20) när jag och min sambo degar och tittar på true blood ist för att hänga i konstnärskollektiv och leva bohemiskt. men jag legitimerar det genom att se det som popkulturellt studium och dessutom så gillar jag det av medelklassen hatade teveseriesoffdegandet. det känns nästan lika kontroversiellt som att knarka.
tack för komplimangen på elins blogg förresten.
Varsågod! Och visst är det ett studium (och beroendeframkallande, knark).
Nå, min inställning till det här med TV-häng var väl också beroende på att jag i min tidiga ungdom mest satt inne och degade medan andra bodde i Berlin, demonstrerade, festade och hade sig. När jag så kommit hem från en omtumlande Warszawa-period, fast besluten om att hålla uppe mer-av-allt-fanan, var alla mina jämnåriga plötsligt förpuppade, jag var ur takt med tiden helt enkelt. Man kan göra som jag, vänta med bohemeriet till 28… det har nog både för- och nackdelar.
Nu har vi berört hela det här om populärkultur som monolit och om man bör ägna sig åt den, så då bara måste jag länka till en nerlagd blogg igen, hoppas Märta ursäktar, för det här var väldigt bra och relevant och det skrivs förvånansvärt sällan några smarta saker om detta. Spännande kommentarer av Margret och CRFN också.