”And what are you being thankful for today?” frågar min amerikanske arbetsgivare. Thanksgiving firas officiellt fjärde torsdagen i november, men vi har redan börjat så smått. Jag svarar raskt: Att jag är glad och frisk – och får jobba på en sådan fantastisk restaurang…
Jag tror att vi skulle må bra av en sådan högtid även i Sverige, jag vill minnas att man brukar bära fram skörd i kyrkorna vid något tillfälle, men det går ändå inte att jämföra. Det är förstås en större filosofisk fråga, om man vill göra det till en sådan: Varför fokusera på sin tacksamhet i en värld som denna? Ett kort, pragmatiskt svar: Antagligen därför att det är bra för en själv, och för samhället.
Dessutom, on a side note: Det här med att vara kaxig tenderar att överbetonas, i allt från platsmarknadsföring till… ja, framgångscoachning av det enklare slaget. En quick fix. Kaxighet behärskar vart och vartannat förskolebarn. Att vara sant tacksam… (nej, inte tacksam som i ”glad, kåt och tacksam”) kräver styrka. Mognad. Coool. Tacksamhet och strävsamhet är två sidor av samma mynt, ett relä att behärska kontrollen över.
Anyway… Jag är tacksam inte bara för att jag får vara glad och frisk, ha människor som tycker om mig etc, utan också, till exempel, för att det finns en massa bra musik i Malmö:
Ron Sexsmith, KB tisdag 18/11
Den rufsige nallebjörnen sägs ofta gillas av Paul McCartney. Han har en röst lik, men större än, Paul McCartneys. Och så sorgsna texter. Men på scen är han moget säker och till synes evigt ung, levererar låtar från nya Exit Strategy Soul samt klassiker som ”Just my heart talkin'” från Blue Boy. Det är magiskt live. Steve Forbert supportar, Ron kommer ut och gör några låtar med honom också, liksom utanför sin konsert, lite odramatiskt. Publiken är andaktsfull, mest trettionånting-rockherrar och lite par. Jag undrar var de många kvinnliga fansen från genombrottet är, men de har väl gått vidare, och så är det ju tisdag. Jag tackar TG som drog med mig till denna konsert, och DJ Brun som fick iväg mig till…
Hercules and Love Affair, Babel onsdag 19/11
Hercules stod för vårens bloggdiscohit ”Blind” med Antony Hegarty på sång. Den får vi höra också, utan Antony visserligen men armarna är i luften. Mitt i alla effekter får åttamannaakten ett fett och livligt sound, en glad överraskning. Man har väl blivit remixskadad. Slagverkaren håller igång discodunket live and manual, det är kraft i det benet… Och det blir fokus på funksidan med häftig horn section. Det är inte så mycket folk, oväntat nog, det är the yupster crowd, de som tagit examen och fått jobb, men inte klippt sig. Här träffar man gamla hjältar och kärleksaffärer, samt en del fotografer (som till slut börjar fotografera varandra). Man jobbar dagen efter. Härlig, kort och intensiv kväll, när turnébussen tar fart står jag och Brun kvar bland de sista eftersläntrarna och vinkar farväl.
I skrivande stund har det hunnit bli No Music Day. Läs prisbelönte Fredrik Strage som tecknar bakgrunden i DN. Eller lyssna (via Speechification) på en entimmesspecial på ljudkonststationen Resonance FM. Rätt snabbt beslutar jag att inte praktisera, men det är intressant ändå. Jag får uppvärdera musiken genom att ägna varje låt en tacksamhens tanke istället. Och gå på fler konserter.
Andra bloggar om: kultur, musik, konsert, ron sexsmith, hercules and love affair, malmö, kb, babel, no music day
