DR. METABOLISMYS FOR PRESIDENT IS BORN (ERZMUMIN’S BONBON, now…)
Johathan Meese, performanceartist, framträder på Lilith. På scen, mot en vit fond med en röd rundel, målar strålar som på den japanska örlogsflaggan. Vi i publiken mingar runt, köper öl och vin i baren, tuggar på ost och oliver. Monoton ljudslinga. Snart börjar Meese, som är lite lik Gary Oldman i Coppolas Draculafilm, småheila. ”ADOLFHITLER…”.
Vi värjer oss, eller behöver inte ens värja sig, det är roligt, jag småskrattar. Meese fortsätter. Går runt, målar, häftar upp bilder, klär om sig, rotar bland sina saker som i barnprogrammen på åttiotalet, som en clown. Sprayar sig under heilarmen. Fortsätter upprepa… ”MUSSOLINI… HIROHITO… ADOLFHITLER….” spokenwordiskt modulerat, varierar tempot, ”AAADOOLLFFFHITTTTLER”. Vi fortsätter titta, fotar när armen kommer upp i vinkel, minglar lite, mer öl. Han pregar ner en goseorm i gylfen, en latexklubba, tar på och av latexmasker, upp med slickepinnar, gosedjur, snövitklänning.
När jag börjar formulera, först omedvetet, vad jag kan få det att handla om, blir Meese i mina ögon nästan överpedagogisk. Men så ska det vara: Han sitter ner med en fotobok om vargar, stirrar på oss, pekar i boken: Keine Demokratie. Pekar, vänder blad: Nicht Demokratie, vänder blad, nicht Demokratie. Vargen är Naturen. Och så alla bilderna på Scarlett Johansson: Skönheten. Nicht Demokratisch.
Scarlett Johanssons skönhet är inte demokratisk (Individen Scarlett Johansson kan jobba för demokratin däremot), åtrån efter den, eller viljan att likna henne är inte i demokratins tjänst, det naturliga, värdiga, hos vargen är inte demokratiskt. Det som luktar gott, det söta i slickepinnen är inte demokratiskt. KONSTEN är inte demokratisk. Get it. Förhåll er till det. Diktaturens mekanismer finns där i vartenda stoftkorn under månens vanskeliga skiva.
Demokratin, och det vi vill kalla vår mänsklighet, vår humanitet, är något skört, under ständig attack, inifrån från våra destruktiva lustar och utifrån från Makterna.* Den goda viljan är ett ljus i vinden och, strängt taget, helt frånvarande i Meeses tablå över det moderna.
Framträdandet i sin längd, i upprepningarna, det kopiösa i all rekvisita, de flätade orden och meningarna i manifestet, tiden för reflektion, fokuseringen på konstnären, Führern: Detta är performancens duk, dess kropp, metod. Målet kan vara, eller kan uppfattas som: moral, humor, meditation och diskussion om detta och en fet kväll.
Så långt mina egna tankar. Diskussion har uppstått och lär fortsätta. Jag får säga att jag inte visste mycket om performance, när jag först intervjuade Kristín Eiríksdóttir och Ingibjörg Magnadóttir, de första på Lilith Performance Studio. Som tur var rättade de mig, upplyste med gott tålamod. Jag minns Kristíns ögon, hennes tydlighet: Nej, vi är inte experimentella. Det här är ett mycket typiskt performance om grundläggande mänskliga teman. Och hon sa det där som jag tycker är värt att skriva en gång till: ”We thought we didn’t have to try to be original, because we are”.
*Detta var för övrigt sensmoralen i rollspelet Vampire: The Masquerade, som jag minns det, och det är ju vampyrer nu i höst. Och ja, Lilith är ju med på ett hörn där med.)
Andra bloggar om: kultur, konst, performance, lilith, jonathan meese, malmö
