”Nu är det kört” är en bärande replik i Fläskprivat, och den får sätta stämningen för kvällen. Prideveckan inleds på Judy’s på Närkesgatan. På scen nere i den trånga källarlokalen står Robert Fux i grå peruk, som sextioåriga Maj-Britt. Ett burleskt spex, musikalversionen av en lågbudgetporrfilm. Det är fläskigt, frejdigt, fullsatt. Den odödliga klassikerns intrig: ”Året är 1987 och en ung porrfilmare beger sig ut i förorten för att filma två mulliga tjejer och en villig man. Den förvånade regissören får mer än han räknat med, när värdinnan Maj-Britt ger sig in i leken och visar vem som bestämmer.” Det ska bli gay-straight-wotever-gör-det-själv-kultur, yay! Jak w Warszawie! LeMa on!

Jag och Märta inleder med liten sushi (spara pengar, yeah right…) at random place, sen ölhak, och därefter ett par glas ”Dagens Nyheter” (rosévin och schweppes) på Imperiet, men får sitta vid barnbordet utanför uteserveringen, med utsikt över Åsöskolan (med payoffen: ”Betong är mysigt”). Sen utanför Judy’s är det grismän och beduinoutfits, nästan som i Malmö alltså. Jag får tigga cigarretter själv, annars brukar jag överlåta det till väninnor. ”Du får se gay ut”, säger Märta, och det funkar.

När kabarén med kladdigt klet, tillrop från publiken, handklapp och allsång är igång går det raskt och den är snart förbi. I den här baren är det mer laissez-faire, och vi skulle nog ha haft det trevligt här, men plötsligt sitter vi i en taxi mot Stureplan. Det spritter i benen. Stället har inte kommit igång får vi för oss. Jag har inte bett om det, men alla vill väl dit, alla vill komma in förbi köerna. Nya erfarenheter, inte mig emot. Precis som jag guidade runt i Malmö och visade Timbuktus stambord på Metro ska jag nu få the tour. Framåt framåt. Och det är Spy Bar. Och det är Riche. Och det eskalerar. Jag var lycklig i den druckna timmans dimma, men himlen vet att jag var miserabel dan efter.

Någon gång runt halv tre utanför Riches lilla bar frågar jag en kollega jag introducerats för efter min borttappade ledsagarinna. ”Nej, jag har inte sett henne, men jag har sett dig”, säger hon med ett så outgrundligt tonfall att jag fortfarande inte förstår vad hon menade, även om det mesta har klarnat från den där kvällen, tror jag iallafall.

Och nu tänker jag vidare på det här med rätt ställe och finna sin plats. Många av de bästa kvällarna (eller jobben, eller resorna, eller bekantskaperna, eller….) har tagit fart på fel ställen. Vissa anser det vara en lyx, ett tankefel, det här talet om att göra fel, göra tvärtom, inte vara så utförd, strategisk och positionerad. Men det leder också någonstans, det är också en position. But a detour don’t come for free.

—

Helt apropå, läs min nya bloggfavorit Elin Grelssons ”Den intellektuella konstnärskvinnans svar”:

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre?