I helgen var jag på ytterligare en trettioårsfest. Det var i Stockholm, jag spelade skivor på Södra Fot i Skarpnäck. Den tredje trettioårsfesten, min egen inräknad, det här året. Redan på den andra förstod jag att det är inte just sin egen dag som gör att man på något sätt känner sig invigd eller socialiserad in i en ny ålder, utan det är ju hela det här upprepandet, hela detta år av nya trettioåringar att spegla sig i.
Men att bli något äldre kan vara så olika. Känslan från dessa fester är hittills mest befriande. Bara glada tillställningar med mycket glada människor och glada drycker. Kvartlivskrisen är förbi och trettioårskrisen kommer numera vid fyrtio. Förra festen försökte jag förklara för någon hur jag kände värdinna 2, som jag ju faktiskt kände från en grå forntid. Rakel, värdinna 1, sköt in: ”Hon var pretentiös då, va? Men. Det var visst du med.” Och jag som verkligen kände mig pinsamt väsensskild från allt pretentiöst, jag visste inget om ljudkonst eller spoken word. Allvarstyngd var jag nog verkligen på många sätt, däremot, och hade många höga krav på saker och ting.
Och jag är lyckligtvis yngre än det nu, slog det mig. Så när Tara frågade hur det var att bli trettio, om man blev liksom äldre och visare, så kunde jag där i minglet faktiskt le och säga att det blir man nog. Mindre rigid, inte lika fördomsfull, kanske modigare, inte lika rädd – kanske inte heller lika principfast men förhoppningsvis med bättre känsla för vad som är viktigt eller bra. Och så, det har jag tänkt på, lite bättre att förutsäga goda händelser som bara behöver en liten insats för att hända. Allt detta under goda omständigheter förstås, men man behöver ändå hopp så det låter bra.
Nu börjar omvägen igen, imorgon, leaving on a jet plane… Be with me.
