I söndags för en vecka sedan satt jag på ett tomt O’Leary’s i Kalmar och tog en öl. Plötsligt fylldes torget utanför av bilar, tutor, flaggor. Vi gick ut och såg efter, Rasmus sprang till baren för att betala ifall de skulle undra. En karavan av kosovoalbaner svänger upp över Larmtorget. Där inne i baren var allt stilla och lungt och sömnigt och när Lisa Ekdahls ”Du sålde våra hjärtan” spelades kunde jag inte låta bli att tänka på de serbiska slagorden. Båda sidor kommenterar ihärdigt på B92:s nyhetswebb.
Rasmus skriver igen, och liknande kommentarer i orons tecken kommer från Slavenka Drakulić. Efter att ha bevittnat frihetseuforin verkar det inte finnas något för en utomstående att riktigt glädjas åt. Snarare reagerar Europa med ett missnöje likt den som väckts ur sköna drömmar om en enkel lösning. Vi lyckats lyckats förtränga problemet i många år, för att vagt tro på stigande välstånd och den därpå följande liberala demokratins seger. Men om Kosovos serber flyttar kommer de inte att glömma förfädernas gravar fortare än polackerna från Lwów, tyskarna från Königsberg eller några av de otaliga andra befolkningsgrupper som flyttades runt efter andra världskriget. Min polsklärare sa, mer vanvördigt än ironiskt: ”Vi har Uncle Joe att tacka för att vi inte har det som i Jugoslavien nu.” Polen blev etniskt rent, då.
Tillbaka i Malmö var jag på Institutets ”Romarriket föds i blod” i lördags. Första delen i en svit som ska behandla hur nationsbyggande ofrånkomligen bygger på den andres förtryck. Men nu handlar det kanske mer om sexuellt maktspel. Vi får bevittna förnedringsspel och monologer. Klubbarrangörerna TSB som står för musiken blev denna gången en sekt i periferin: True Scientific Behaviour. Särskilt Daniel passade otäckt bra som förbindlig rekryterare med lent nybroidiom.
Pjäsen fick ljum eller, rättare sagt, nedgörande kritik. Texten har sina teoretiserande sjok: ”Berättar vi om en avrättning eller avrättar vi en berättelse?” Det senare, skulle jag tro. (Och det är väl nationalismen och det etniska hatet som jag helst skulle avrätta med tanke på Kosovo, Mellanöstern.) Men jag saknar en story, en medveten erfarenhet att förmedla, karaktärer som går att identifiera sig med. Istället är det klubbgreppet som är något att ha. En fest med teater istället för tvärtom, ser man det så så är det en formidabel kväll, eller iallafall vad vi gör det till. Och det är kanske betecknande: Uppträdet måste vara äkta, kvaliteten är sekundär, och åskådaren måste kunna träda in på scenen. Verkligheten antas vara så mycket mer gripande än den kraftigaste roman eller pjäs. Där har vi alla våra bloggar, postpjäser och postromaner.
Jag har börjat läsa Allt av Martina Lowden. Först nu, mest för att den sålde slut direkt förra våren. Första meningen lyder ”Jag hatar postmodernismerna”, och redan där känner jag igen mig. Från alla somrar på vinden, alla tysta eftermiddagar. Ett inåtvänt rum, ett tankeliv i intellektets ekokammare, uppfylld av oprövad allmakt. Och just i det inåtvända en möjlighet till möte med mig som ensam läsare. ”Stunderna av liknande; jag är tacksam för dem. […] Det räcker med ’jag också’ eller med den igenkännade glimten i era ögon. Nickningarna, jag är tacksam för dem, för parallellerna mellan er och mig, för gångerna jag slipper peka.” Senare i berättelsen, för en sån är det ju, kommer förläggaren in. Men så långt har jag inte kommit än.
Andra bloggar om: kultur, politik, böcker, teater, Kosovo, Serbien, Institutet, klubb, The Space Between, Martina Lowden
