”Ska du sluta bära cheapisar nu?” frågar TG i telefonen på fredagseftermiddagen. ”Hur känns det sista dan som twentysomething?”
Ja, jag råkade fylla på en lördag, den här gången. Trettio. Så det blir stor fest. Ett gäng från Stockholm, ännu fler från Malmö och Lund. Större delen av tiden springer jag runt för att tala med alla, lycklig och lika rastlös som rätt på den där goda berömda platån. Det blir inga storvulna tal eller något sådant. Funderade tidigare på om jag skulle hyrt en spårvagn eller en krog eller… fast då skulle det få bli senare, kanske mot sommaren… men troligen inte alls. Bättre då nu, trumma ihop något enkelt, något lånat, något nytt… hoppborgskaraoke.
Och mitt på kvällen, uppflugen på soffans armstöd, försöker jag leda rödvinsrossliga röster med ett så kraftfullt vibrato jag mäktar… ”ej nåågon bortglömd dag, igåår.” Ut med armen! Han har ju rätt den gamle Jan. Och nya Morrissey-låten är nog inget bra ledmotiv för mig, trots allt. Men det här, min bästa tid… är nu.
Jag fick kort, ”Grattis Gabriel Gubbe”, till mumindalsporslinet. Gör inget, jag kallades Old Gabe på korridoren som 23-åring.
Att gå in i framtiden baklänges är ju inte bra. Punkt. Det blev visst Jan ”Jag ääälskar clowner” Malmsjö som skänkte mig insikt den här gången. Festen får avstyras vid fyra efter grannarnas klagomål. Behovet av att leva i nuet är tidlöst. Be here now.
Andra bloggar om: födelsedag, Jan Malmsjö
Det är ju bara att börja bära sådana hära svenssonisar istället, det gör jag, möllannostalgi liksom, fast mindre billiga kycklingar… gentrifierade jeans… eller nått.Festen var ju helt fabulous, en massa skojknas o tänk på att varje larmad securitasvakt innebär viktigt arbetstillfälle. Tack f festen!
Jag har faktiskt badtvättat mina premium-cheapisar. Visst, onödigt omständligt sätt att behandla gruvarbetarbyxor. Men roligt. Tack själv!