Torsdag: återförening med gamla kulturradiokämpar. Vi går på litteraturklubb, det är olipou-kväll, fryntlige frontmannen, ständigt provisoriske sekreteraren inleder, på franska. Man vill skriva det perfekta verket, den stora romanen. Och det förlamar skapandet. Men genom att lägga begränsningar på det man gör, experimentellt, kan man till slut börja skriva. Vi antecknar.
Sedan en svensk poet och radioman och sen gör den paranoiaanklagade före detta kvällstidningsarbetande författarinnan ett mycket kort gig, läste franska nationalsången, med samtliga substantiv utbytta till ordboksmässiga förklaringar. Det är allt, sen är det slut.
Sen en bar där det ofta spelas sextio- och sjuttiotalsmusik, där finns av en slump också gamle reporten som intervjuade den ende externe person, den tjeckiske författaren, som någonsin fattat varför vårt kulturprogram hette som det gjorde. En i sällskapet berättar att en av världens mest berömda kommunikationsteoretiker vänder plattor, ironiskt tyckte jag då att det var så ansträngande att tala för volymen, och inte heller finns det ju plats att dansa.
Nästa kväll eskalerade festen. Boy oh boy, jag skrev för ett år sedan att jag skulle behandla den här staden som min polska metropol, och nu om inte förr någorlunda är det så. Är det något vi har gjort denna vecka så är det att hylla denna stad, detta det närmsta kontinentens centrum och även dess sydöstra hörn vi har och det mest urbana av allt i hela staden är ingen lattebetong utan den före detta arbetartidningens före detta lunchmatsal, med queerfest ena kvällen och bikinishow den andra. Det är… urbant. (Och det är ju en käpphäst, igen och igen, urbant är inte enbart bra men förtjänar fortfarande att hyllas, men inte i motsats till det rurala, det rurala är bra, men det suburbana, just nu tänker jag främst på villorna, är det icke. Säg gärna emot.)
Lördag: Anka på hotellveranda nära statyn av krigarkungen, god service men murklorna till oxfilén är dåligt sköljda, söndagen brunch på ett bageri & kafé med ett klosteranspelande namn (akustikplattor skulle ytterligare förhöja upplevelsen).
Visste inte hur jag skulle skriva den här texten. Så jag la på mig två begränsningar: inte en enda namedrop, inga egennamn överhuvudtaget (utom Oulipo). Jag får inte heller lägga in några länkar, inte för att andra brukar göra det för mycket utan för att jag själv brukar göra det mycket. Man skulle kanske kunna tro att det blir mer allmängiltigt, men jag lutar åt att det känns mer internt? Vad sägs..?
Andra bloggar om: kultur, litteratur, Malmö, oulipo
Internt. Så internt att man tror att du skriver det för en eller två läsare. Lurar fortfarande på cafét med klosterreferens..
Ha ha… jo, det var ju ett kul experiment, nu vet vi det, namedropping kan vara inkluderande.
Och det kan ju vara en syskonreferens…