Låta sig driva omkring. I väntan på nästa möte, nästa hållpunkt. Fortfarande så jag i huvudsak tillbringar bokmässan. De lösrykta citat som träffar öronen framkallar det absurda tillstånd som ett mässbesök är: ”Carl Johan Vallgren? Nej usch!”, ”Åh Kjell Albin! Det är min favorit!” och så ett gammalt bekant ansikte utanför pressrummet: ”Jag kommer att låta Bonniers stå för finansieringen” (Allt helt autentiskt… men det finns alltid ett urval.) Hur hålögd av sömnbrist jag än är första dan, finns det många skäl att stelt dra på munnen. Bibliotekarien med t-shirten ”Ej hemlån”. Bara det.
En beef utanför Tidningen Bokens monter:
”Du behöver inte vara oförskämd.”
”Det är du som är oförskämd. Du är inte välkommen här.”
Hmmm… vill inte veta vad som ligger bakom det. Den allmänt omfattade tesen att litteratur gör människor goda och upphöjda… känns inte som det första man tänker på här. Nej, detta är firmafesten. Eller kanske ett scoutläger, ett spelkonvent, LAN-party, vad ni vill, för de ålderstigna . Till klädsel uppträdande, allt… är det här den eviga ungdomens plats. Här behöver inga tjugoåringar eller ens trettioåringar känna någon form av åldersnoja. Varje kulturjournalist verkar vara tonåring. Har alltid tänkt att det där är något slags storstadsfenomen: Det finns någon slags borgerlig barnslighet som lever kvar. Medan landbygdsakademiker fått lära sig att act their age, eller skämmas för att de inte gör det.
Det goda: Man får vara evigt ung.
Det onda: Man vill vara evigt ung.
Hur som helst, jag föreslår Rámus Förlag, som just fått från trycket sin översättning av slovenen Aleš Štegers Tingens bok: ”Ni skulle ju bjuda på šnopc eller något…” Men bättre upp. Det är slivo med färsk mynta. Författarens mamma har själv gjort den enligt ryktet. Stärkande.
Den kvällen husbil på parkeringen. Ölburkar slängs i kundvagnen, Frölundafans tågar förbi, par ute med hunden stannar och förvånas. Vertigomannen (”Nej, det här är min bok, har inget med Vertigo att göra”) klappar ömt sin nya lunta. Inget tröstsupande utan femtio pers som bara hänger där. Förfest.
Till sist blir det då inte båten utan Park, det omskrivna infernot. Och som vanligt fattar jag inte vilka bordsgrannarna är förrän någon berättar dagen efter. Mannen i den brandgula kostymen var Lennart Hellsing. Bara det.
