Ohh… först nu, efter nio, släpper hettan något… klibbiga dagar, staden kokar. Tillbaka i Warszawa som inte alls är tomt, tvärtom, ångande fullt på spårvagnarna. Gick in på Kafka, nya stället på Oboźna, backen ner mot Browarna. Ser ut som om Disco Belle hade tagit över Ingvar Kamprads Designcentrum och öppnat kafé. Blond nordisk trävägg möter medelhavsblått, bokvägg med kvadratiska celler. Svartsprejade äkta hjortkronor istället för de där djursiluetterna som alla fondväggar hade förra året. Högt i tak (blått med vita stiliserade moln) och fläktarna behövs. Moon Safari i högtalarna. Idag är det för varm att sitta ute, sjunker ner i soffan och börjar läsa Johanthan Safran Foers Everything is illuminated, som jag var tvungen att köpa efter att ha läst om den här.
”Jag gillar ju guldtandsromantik” tänkte jag och visst, behöver bara vänta till sidan fyra innan farfar med guldtänderna introduceras. En inledning som i övrigt lovar både samtida ukrainska antihjältar, samt tillbakablickar på shtetlfolkliv à la Singer. Storyn: En amerikansk jude, som författaren, kommer till den lilla ukraniska byn för att söka kvinnan som räddade hans förfader undan nazisterna. Vi får se hur boken artar sig.
Som av en märklig slump är en av mina nya lägenhetskompisar en amerikansk jude, här för att forska till sin Harvard-uppsats, och den andra, Anna, har just kommit hem från en moldavisk-ukrainsk resa till bl.a. Odessa. Och när Foer rullar upp sin (ja, Märta, mustiga är ordet, och vi måste återerövra det från Böckernas Klubb och Göran Hägg) historia, sedd genom den fiktive, cyniske och köttige ukrainarens ögon, så kommer jag att tänka på en reseberättelse jag fick höra i våras:
”It’s absolutely amazing” återkom min västeuropeiska bekant till om och om igen. Och jag fick lyssna på en mer än timslång utläggning om de galet låga priserna, den ohämmade cigarettsmugglingen, mutorna, de primitiva toaletterna. Hon strålade av glädje när hon berättade om den gästfrihet hennes ukrainska värdar visade, mat i överflöd; oätlig hästkorv, soppor, choklad; trots modesta inkomster, presenter… och så: Tänk att de tvunget ville att jag skulle följa med till kyrkan, ”No, we don’t believe in God…”, vi var tvungna, de korsade sig framför varenda helgonbild. ”So superstitious”. Och de vägrade låta oss betala någonting… Vid det här laget förmörkades min blick, jag vill inte höra något mer och jag vill inte vara västeuropé, jag följer istället med min polska väninna ut.
Ett par veckor senare kommer den ukrainska värden på besök, det blir middag och jag råkar vara närvarande. Naturligtvis en massa bilder på datorn, och jag kan nog se, det är inte bara i min fantasi som ukrainskans leende stelnar och blicken flackar när digitalkameran har fångat de primitiva toaletterna, och jublet stiger vid bordet… Jag shottar upp och tänker på kvällens klubbande istället.
Romantiserande, förkärlekar, mustighet, allt är OK och bra och livets krydda, jag är starkt för, om man kan se och respektera människorna bakom, borde vara självklart men icke så för många. Här i Polen är Skandinavien för vissa indiekids ett mytomspunnet land av alver, isvidder och elektronica. Min nyfunne vän från Boston blev mycket förbluffad över att det var så många polacker, icke-judar, på den judiska kulturfestivalen i Kraków. ”In America, to be Jewish is the most unhip, no one else listens to klezmer”.
Jag nämner att jag funderat över fenomenet tidigare, och frågar vad man kan kalla dessa människor, romantiserarna (som jag) . ”Jewropeans?” föreslår han.
