Fötterna smeker mot nött trä, trasmattor och gräs. Kroppen känner sig hemma. Men frågan är var själen är någonstans. Midsommar på bergssluttningen, i en stor skog som blev kvar i mitten av södra Sverige. My heart’s in the Highlands. But I can only get there one step at the time.
Den här gången; en kort reträtt, komma hem, allt det nya bleknar bort som en dröm… Men kommer tillbaka? Språket försvinner verkligen fort, som efter en dröm. Undrar hur mycket polska jag kommer ihåg när jag somnar igen, eller vaknar snarare, eller…
”Man ska aldrig återvända till den plats där man en gång levt lycklig”, sa förre professorn i sinologi Göran Malmqvist i gårdagens Sommar i P1. Han hade efter många år återvänt till sin ungdoms kinesiska byar, där han rökt opium och skapat poesi med abboten, korsat stridslinjer i skraltiga propellerplan och funnit sin tillkommande i värdfolkets dotter. (Men det sista var en historia han behöll för sig själv, och det låter som något ut ”Möte i monsunen”, eller hur?) Naturligtvis var allt förändrat vid återkomsten.
Samma sammetsgrova stämma talar sedan om vad som driver humanisten: inte äregirighet, möjligen i ungdomen, men den estetiska tillfredsställelsen av att lösa ett problem. Och sådan tillfredsställelse finns det väl mer av hela livet, efter vad det verkar.
Mitt humanistiska Warszawa är väl redan i någon mening borta, för när jag kommer tillbaka så har de flesta av mina vänner skingrats för vinden. Ändå är det alltid något med en plats som dröjer kvar, inte efter kinesiska dammbyggen eller annan hård exploatering men för det allra mesta, i barndomens skog eller ungdomens stad. Man kan sitta där om sommaren och andas ut, vänta på hösten som bär frukt.
Jag längtar efter sommarens lugna rytm efter den hektiska våren, böckerna som samlats ska läsas, texterna ska skrivas, de gamla vännerna ska mötas… Först här bland träden och stenarna, sedan ute på vägarna, i städerna. Nu fylls huvudet av mellankrigsschlager, äkta och pastischer, dessa patetiskt vemodiga sånger om tvingat uppbrott och lovade återseenden, som man kan våga tro på eller ej: We’ll meet again, don’t know where, don’t know when…, Åh, min vän, det finns ett hav för varje flod, Vi möts igen i Lvov, min käresta och jag, Bei mir bist du shejn, Those were the days my friend…
Men, nog med drömmerier, nu väntar snaps och öl och kvällssol, svenska språkets vackraste ord…
Att komma hem ska vara en bildningsroman! Du är Marcel Proust och Per Hagman united as one (plus lite Jonatha Safran Foer)!