Ladda videon, fyll upp spritskåpet, I’m telling you why, Pontifex Romanus is coming to town. Imorgon. Warszawa förbereder sig på årets händelse, ingen tvekan om det. Fram till nu har den sedan ett drygt år avlidne Jan Pawel II forfarande varit ”påven” i folks medvetande, men han är nu on the fast track to sainthood, som det inte ens vanvördigt uttrycks på internationell nyhetsjargong. Nu reser den tyskfödde Benedykt XVI på pilgrimsfärd i sin företrädares spår.
Längs kortegevägen, förbi Nowy Świat och Krakowskie Przedmieście, är kravallstaketen för länge sedan uppsatta, polska och vatikanska flaggor vajar från varje lyktstolpe. Jag passerar Plac Piłsudskiego, där mässan ska firas på fredag, det metallpläterade korset, högt som ett hus, glänser i solen och jag finner långsamt min väg genom labyrinten av staket. Präster repeterar på plattformen, tillresta ungdomar har börjat reka terrängen. Pilgrimerna kommer att räknas i hundratusental, alla får givetvis inte plats här.
Som vanligt är påven och allt som har med det påvliga att göra ytterst politiskt här. Å ena sidan är det något över den vanliga partipolitiken, som förenar polacker i de flesta läger. Å andra sidan finns det partier, nämligen de som nu utgör regeringskoalitionen, som för fram en politiserad och nationaliserad katolicism. En god polack är en god katolik, och vice versa frestas man tillägga. Denna politisering av tron och dess uttryck är givetvis problematisk för många, både troende katoliker och ateister. Och vad står påven för egentligen, som symbol? Det faktum att påven blev tysk går många gärna förbi, och andas ut inför det faktum att han inte blev svart. Den gamle påven var inte bara en symbol för kampen mot kommunismen, utan också folklig då han gillade sport, spelade teater i sin ungdom och även antas ha haft flickbekanta innan han anträdde den prästerliga banan. Ratzinger, som han forfarande benämns, däremot, var yngre när han började seminariet.
Detta kan man prata om en tidig morgon på trappan till Czarny Lew, eller var och när som helst, för varje polack har någon slags relation till påven. Men Czarny Lew kommer att vara stängt imorgon, liksom så många andra klubbar, barer och andra näringsställen. Hela staden blir från och med i natt komplett torrlagd, inte en starkbärs får säljas fram till och med fredag. Hålen i väggen som inspirerar till en improvisatorisk förfestkultur kommer att vara stängda, så köerna var längre idag. (Själv har jag laddat upp med bisongräsvodka.) För att inte i onödan störa den pietetsfulla stämning som bör råda, har flera TV-kanaler också lovat att bannlysa all reklam för alkohol, sprängämnen, dambindor, underkläder och annat olämpligt.
Någonstans här mitt i allt detta börjar jag, präglad av femhundra år av antipapistisk propaganda, undra om inte också i bästa mening troende och reflekterande katoliker finner något anstötligt i hela denna cirkus. Men, nej, naturligtvis inte, varför skulle de det? Besöket är tidernas event marketing, som om Carola, Palme, Zlatan och Gustav Vasa i en och samma person skulle färdas kortege längs Drottninggatan och möta folkets jubel på Sergels torg. Och det är just påven, auktoritetsfrågan, som är den stora skillnaden mellan katoliker och andra kristna.
Inte konstigt att man vill göra politik på det här.
