Aurora igen, Europadagen, den 9 maj. Fullt av punkare som slutit upp för en helkväll, på gården Dobra 33/35 är det mer än dubbelt så många människor som i den gamla garagebyggnaden.
Jag kommer sent, halv elva, så jag missar crust-bandet och kommer mitt in i näst sista akten, ett barbröstat litauiskt punkband med gitarr, bas, två trumset och dragspel. Tungt. Det är samma glada, öppna och ystert testosteronstinna stämning som sist, i söndags på Ramones-festen. Om det bara är trötthet i mina ögon eller om den där smockan på dansgolvet blev en blåtira, det har jag inte riktigt fått klart för mig. Men en punkkonsert utan blessyrer är ingen riktig punkkonsert.
Huvudakten träder på, Oi Polloi, legendarer i genren, ett ”jag-trodde-aldrig-jag-skulle-få-se dem-live”-band. ”It is bardzo dobrze to be here!”, säger Ruairidh, frontmannen som när han inte sjunger ter sig som en fryntlig proggfarbror. ”Your piwo is bardzo dobrze, you might even say smaczne”; här är punkens äldre statsmän på turné, bara det ledigt distanserat mellansnacket avslöjar en något mer avklarnad hållning till revolutionen än tidigare. När en gitarrsträng går av så langar man ut en pava whisky i publiken för att avleda uppmärksamheten. Försöket att bränna en amerikansk flagga i tårtformat misslyckas när någon stjäl den direkt ur sångarens hand.
Det blir mer och mer av hur jag tänker mig sextiotalets protestsångskonserter. En sång för varje ämne, pedagogiskt presenterad, ”When two men kiss” mot homofobi, ”The only release” om djurens frigörelse, ”Don’t burn the witch” om nyhedendom och alternativmedicin. När det gäller sångerna om the herb förklarar sångaren att han respekterar en straight-edge-hållning, men ber samtidigt om respekt för den som vill ta en bärs eller en joint. Man kan välja att hoppa lite mindre till de låtarna om man vill. Själv fylls jag av lidelse och revolutionär glöd inför näst sista låten, ”No more roads”, om att öka järnvägens andel av godstransporterna. ”Public transport man!”.
Men det rikiga engagmanget visar sig när arrangörerna kliver upp, och manar alla till demonstration på fredag. Den nye utbildningsministern, Roman Giertych, från Polska Familjernas förbund, tillträdde i måndags efter att Lag och Rättvisa-regeringen till slut lyckats samla en majoritet av sejmens ledamöter inom en koalition. Enligt en undersökning är 65% av polackerna kritiska till att ha Giertych och Andrzej Lepper i regeringen, och bland unga i de stora städerna är motståndet kompakt. Giertych är även hedersordförande i Allpolska ungdomsförbundet, som bland annat organiserar, ofta urartade, motdemonstrationer mot prideparader. ”He’s a fascist!”, ekar ropen. Oi Polloi tar upp en specialskriven sång mot president Kaczyński, quack quack quack, går refrängen och folket jublar när Ruairidh, på polska, uttrycker sitt förakt för Kaczka, ankan.
Giertych och Lepper är mycket uttalade EU-motståndare och det känns plötsligt extra rätt att fira Europadagen så här, med de främsta företrädarna för en av den europeiska kulturens musikaliska landvinningar, och för tolerans, frihet och mänskliga rättigheter. I motståndet mot de konservativas kulturrevolution, i solidariteten med Vitryssland, och mot amerikanska militära äventyr, är Bryssel en allierad. Polen 2006 utgör ett av de tillfällen i historien då liberaler och radikaler går hand i hand. Den franska eller svenska euroskepticismen ter sig mycket främmande här. Så blir den svartröda fanan, i händerna på polska anarkister, plötsligt en tydligare nyckel i sökandet efter den undflyende europeiska identiteten, än de gula och blåa blommor som under dagen delats ut på stan.
—
Lingvistisk not: Namnet ”Oi Polloi” anspelar på den grekiska frasen Οι πολλοί, hoi polloi: massan, folket, pöblen. (Har använts i engelskan sedan 1800-talet, först av bland andra Lord Byron och James Fenimore Cooper.) Och naturligtvis Oi! – tillropet och submusikgenren, som antas komma från motsvarande interjektion i jiddisch.
