Nyligen kom jag på varför artiklarna i The Economist vanligen är osignerade, de är ju skrivna av den osynliga handen… Denna regniga dag plockar jag fram surveyn om Polen från förrförra numret, och ett gulnat häfte från 1995, ”Central Europe – The return of the Habsburgs”. Saker har ju hänt, och min nyfikenhet på Sanningen om detta är stor.

The Economist är alltid självsäker, men ödmjuk. Som det anstår en gentleman. ”Så här är det, helt enkelt” är det budskap som ges, men med ett avväpnande leende. Om nu spöken kan le, det är just en spöklikt svävande idealekonom av den gamla brittiska skolan som syns sväva över kafébordet. Tidningen grundades 1843, enligt redaktionsrutan för att delta i en ”severe contest between intelligence, which presses forward, and an unworthy, timid ignorance obstructing our progress.” Det låter nästan som Polen av idag…

Och det är en mycket nyanserad, och i grunden positiv bild som träder fram. Polen och polackerna kämpar på och gör framsteg trots käbblande politiker och förlamande byråkrati. Det är inte så mycket skatter i sig (som för den ofta yrvaket provisiella svenska borgerligheten) som tröghet, red tape, som om och om igen ådrar sig den osynliga handens bannor. Det frågas efter ansvarsfulla politiker, som inte nyliberalt eller elitdemokratiskt drar sig undan samhällets innehållsliga sida utan faktiskt lär sig lyssna på invånarna. (Se detta om en bekant svensk folkomröstningsfråga.) För ekonomens spöke är i grunden lika optimistisk inför människornas inneboende förmåga som den utopiska socialistens.

Det var en annan ande från det förgångna, den habsburgskt centraleuropeiska som The Economist frambesvor i mitten av nittiotalet. Då hette det: Ett EU-inträde får inte ses i ljuset av vad det skulle kosta i subventioner och arbetskraftskonkurrens, utan för vad det kan ge på lång sikt, och framför allt, för att Centraleuropa hör hemma i Väst, och när de lämnat diktatur och planekonomi finns inte längre något legitimt skäl att hålla dessa länder utanför gemenskapen. Men när murfallseuforin lagt sig var de västliga regeringarna inte så entusiastiska längre, och det tog tid. Och: ”Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva.”, som Sveriges statsminister sa så sent som 11 november 2003. Varje gång jag läser ”UK, Ireland and Sweden…” är jag tacksam mot den riksdag som röstade ner denna skamliga men framförallt om okunskap och feghet vittnande politik.

Nå, läs och begrunda själva. Den osynliga handen är numera synlig: Edward Lucas, korrespondenten, har lagt ut hela Polen-surveyn på sin blogg. (Thanks Beetroot for the tip!)

Andra bloggar om: Polen, Europa, Social turism, Economist

Härmed är förresten Grand Détour placerad i Polen, på Bloggkartan.

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print